Äntligen har jag haft ork att skriva ner båda mina förlossningar. Kul att spara och ha kvar och kanske intressant för någon annan att läsa 🙂
Valter föddes prematur i vecka 33+1, här kommer förlossningen med honom.
Vaknade vid 06 och ganska så direkt började jag få värkar som kom med 5-7-10 minuters mellanrum. Hade varit hos bm dagen innan och tog upp att jag haft ont i ryggslutet senaste dygnet och lite lätt mensvärk men som barnmorskan trodde var foglossning. Lämnade Molly på förskolan och värkarna fortsatte, de gjorde inte jätteont men jag var tvungen att andas mig igenom dom. Ringde till förlossningen för att rådgöra eftersom det gick så himla fort med Molly och jag inte ville uppleva samma sak denna gång. De sa åt mig att lägga mig på sidan och vila i två timmar, ta ett bad/dusch och om värkarna fortsatte så skulle jag ringa specialistmödravården. Sagt och gjort, tiden gick och värkarna fortsatte. När jag äntligen fick tag i smvc så hade dom fullt denna dag men hon kollade igenom min journal och eftersom jag var in till dom tidigare i graviditeten med samma ”problem” skulle hon höra sig för med en läkare och höra av sig om dom kunde klämma in mig idag ändå. Medan jag väntade på att de skulle ringa började värkarna komma tätare, jag kunde inte ens resa mig upp för då kom de med 2-3 minuters mellanrum. De höll sig åtminstone med 5 minuters mellanrum när jag bara låg i soffan. Mamma hade hunnit komma och sa åt mig att ringa förlossningen igen då smvc inte hade hört av sig än och nu var klockan kanske runt 14-15. De sa åt mig att jag kunde komma in på en kontroll om jag ville, jag frågade om jag borde ringa hem Christoffer eftersom han hade ett par timmar att åka och det gick fort sist men bm tyckte vi kunde avvakta till efter kontrollen. Började åka och värkarna kom då med 3-4 minuters mellanrum, de tilltog i styrka men gick fortfarande att andas igenom även om de gjorde väldigt ont. Christoffer åkte till ”rätt sida” av Sthlm och tankade upp bilen om han behövde åka hem, så nu var det bara att avvakta och höra vad de sa på fl.
Fick komma in och kopplas upp med ctg. Minns att jag hoppades på att det skulle synas att jag faktiskt hade värkar så de inte skulle tro att jag ljög eller tycka jag var mesig. Hon kom in och sa att ”ja, nog har du lite sammandragningar men så kan det ju vara… inte ska bebis komma nu heller. Du får träffa läkaren så kanske du får en spruta för att stoppa värkarna så han stannar ett tag till”. Inne vid läkaren förklarade jag att jag haft sammandragningar sen mitten av graviditeten och varit sjukskriven för det men inget som påverkat livmodertappen den gången jag var in tidigare. Hon klämde och kände lite på magen och skulle undersöka mig vaginalt innan hon förde in ultraljudsstaven.
”OK. Jag avbryter undersökningen här. Jag ser en buktande hinnblåsa och gör jag nånting mer nu så kan vattnet gå.”
Bm kom in och undersökte mig även hon.
”Är din man påväg Louise? Du är fullt öppen och det blir barn nu!” sa hon medan de hämtade en säng som jag skulle få åka i in till förlossningsrummet då minsta ansträngning kunde få vattnet att gå och då skulle det verkligen gå fort. Ringde C direkt som började åka och tänkte att jag minsann ska hålla ungen inne tills han kommer. Då förlossningen redan hunnit så pass långt fick jag ingen spruta för att påskynda mognaden av Valters lungor.
Jag rullades in i rummet och då det skulle dröja ett par timmar tills C kom så gjorde dom ett undantag för mig och lät mamma vara med mig tills C kom, OM han skulle hinna, så jag slapp föda själv. Fick lite lustgas och både barnläkare och neopersonal kom in och presenterade sig och förklarade lite vad jag kunde vänta mig. De skulle vara antingen i fl-salen eller stå precis utanför hela tiden. De kanske skulle behöva springa iväg med honom men förhoppningsvis mådde han bra och då skulle jag få honom på mitt bröst.
Jag tog värk efter värk, nu gjorde de förbannat ont och tröck neråt. Fick hjälp av usk och bm som höll i och tröck ner mina fötter och axlar i madrassen så att jag skulle bli tung och slappna av. Det var verkligen SÅ skönt. Hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha hjälp att slappna av då jag mest hade panik sist och jag upplevde att de pratade över huvudet på mig då. Det var precis som med Molly, täta intensiva värkar utan nån egentlig chans till vila mellan värkarna. Jag hade krystvärkar ett bra tag men som jag ”jobbade emot”, dels för att jag ville vänta in C men också för att jag var rädd. Vid 20.00-tiden kom Christoffer och då vågade jag börja krysta, 20.35 är Valter född på två krystvärkar. Han vägde 2430 g och var 45 cm lång. Han var blå när han kom, skrek efter ca 1 minut och då fick jag upp honom på mitt bröst. Efter några minuter (7 min enligt journalen) började neo-personalen sätta cpap på honom då han hade lite problem med andningen. Min förlossning var komplikationsfri – inte en skråma men hade ändå ont såklart och blödde mycket så jag fick åka rullstol in på neonatalen. Där blev vi så fint omhändertagna, Valter hamnade på en iva-sal och då de hade ont om rum så fick vi ett rum längre bort i korridoren. C somnade ett par timmar men jag kunde inte sova den natten pga smärta och adrenalin. På morgonen fick vi gå in till vår pojke igen och då började neo-resan.
Senaste kommentarer